Hypermobilitet

Jag är en kvinna, född 1977, som har levt med kronisk värk sedan 1988, då jag skadades i en olycka. Ytterligare en olycka 1990 förvärrade skadan så det ledde till 2 st operationer i fotleden. Tyvärr läkte det aldrig och jag har förmodligen haft artros i fotleden sedan ca 1994. Tråkigt nog var det aldrig någon inom sjukvården som tog min smärta på allvar och efter 2 st bukoperationer i vuxen ålder så fick jag diagnosen fibromyalgi på smärtkliniken i Västervik sommaren 2012. Andra bukoperationen tycks ha förvärrat både fibromyalgi och IBS (+ dyspepsi) och orsakat nervsmärtor i ärrvävnad, så sedan i november 2011 står jag på oxykodon dagligen för att över huvud taget kunna sova, dricka och äta. Efter 16 års kamp så är jag äntligen (påbörjad hösten 2014) under utredning för en eventuell inflammatorisk tarmsjukdom. Man upptäckte nämligen kronisk B12-brist, brist på folsyra och järn (skadat tarmludd enligt gastroskopin), hypotyreos och pco-s 1999. Jag misstänker även endometrios, då jag har alla symptom, men kan inte göra en titthålsop i buken för att få diagnosen bekräftad. Jag fick inte heller någon utredning på smärtkliniken för att utesluta andra diagnoser än fibro, t ex autoimmmuna (reumatiska) sjukdomar, som även de finns i släkten (som mina andra diagnoser). Läkaren satte fibrodiagnosen efter ETT möte och min korta journal är 100% felaktig. Ingen lyssnar på mig, jag är bara en "besvärlig" patient som inbillar mig smärtan... :-( Jag får inte ens veta varför jag har kronisk B12-brist (hade detta långt innan den första bukoperationen, så det är inte orsaken) trots ett flertal gastroskopier. Man har endast uteslutit celiaki med blodprover. Jag har även kämpat sedan 2001 för att få en ordentlig utredning då det inte går att behandla min depression och ångest med antidepressiva - effekten uteblir och jag får i stort sett alla tänkbara biverkningar, då jag är oerhört känslig för mediciner. Lagom till min 35-årsdag i maj fick jag diagnoserna ADHD och Asperger i present *ironisk*. Nu vet jag iallafall varför jag alltid har känt mig så annorlunda, ensam utanför gemenskapen. Det finns ingen plats för någon som mig i dagens samhälle. I februari 2014 började jag för första gången medicinera med Levaxin för hypotyreos och började testa mig igenom alla möjliga ADHD-mediciner. Men min kamp för ett normalt, drägligt liv tog inte slut där. Givetvis så är mina sköldkörtelvärden bra på 100 mcg Levaxin, men alla symptom på hypotyreos finns kvar. Jag får svåra biverkningar av t o m Levaxin och ADHD-medicinen (Metamina) kan jag inte ens ta 3 dagar/veckan utan måste göra uppehåll. Det känns som jag har nått slutet nu. Jag har kämpat för min överlevnad sedan jag var 5 år, då mobbningen startade som pågick tills jag slutade 9:an. Jag har alltid varit annorlunda och fått anstränga mig hårt i skolan för att få normala betyg. Men min högsta dröm var att flytta och studera på universitetet och när jag väl var där så kollapsade jag i en utmattningsdepression. Jag sjukskrevs och blev till sist tvungen att ge upp studierna. Nu har jag sjukersättning sedan många år och inte ens FK såg någon anledning till att rehabilitera mig. Hur länge orkar jag fortsätta en kamp som känns meningslös? När jag dessutom måste leva med den ständiga rädslan att min läkare drar in min smärtlindring, som är det enda som får mig att överleva...