Ehlers Danlos (EDS) & Hypermobilitetsyndrom (HMS)

Psykisk ohälsa

2014-02-24 01:11 #0 av: [Lilja3]

Igår fick jag för första gången berätta fullt ut exakt hur det ligger till för mig, för några familjemedlemmar.
Då fick jag frågan "Har du nämnt detta för vården"
Nu trodde ju jag att läkaren kunde se alla mina journaler så jag antog? att han kunde se mina journaler hos samtalskontakten.
Men nej, det har jag inte.

Ni som har psykisk ohälsa på grund av era tillstånd EDS/HMS hur lägger ni fram det för läkare?

Man vill ju inte bli stämplad som psykpatient, det är ju inte det man vill ha fokus på utan sin tillfrisknat fysiskt.
Den psykiska ohälsan jag alltså pratar om är den som är en följd av att leva med smärtor i vardagen som hindrar en att leva sitt liv. Eller allmänt stör ens välbefinnande!



Anmäl
2014-03-01 22:51 #3 av: Ella1975

Till en viss del har man talat om men inte för alla läkare. 

Och visst har dom trot att man är psykisk sjuk ibland men det gäller att säga rätt ord och ordval. Det är det svåraste.

Dom flesta inom vården och af osv tycker att man är för ung för att ha ont. men nu äntligen har jag fått min diagnos EDS hypermobilitet, så nu är det mycket lättare . Vissa i min omgivning har fotfarande svårt att förstå hur man mår och det känns nästan värre än när vården inte förstår.

Anmäl
2014-03-02 18:13 #4 av: Ladydragon

Själv har jag inga som helst problem om jag skulle bli klassad som "psykpatient" vad är det för fel på det?

visst finns risken att någon säger det "sitter bara i huvet" och är psykiskt men då borde man byta läkare 

jag har psykiska problem och diagnoser men jag anses ändå må så oki att Psyk inte anser att jag behöver nån hjälp av dom....
har en underbar läkare på vårdcentralen som vet om alla diagnoser och är jättebra på att både kolla den fysiska men oxå den psykiska hälsan vid besök....

Anmäl
2014-03-02 20:47 #5 av: [Lilja3]

#3 Några tips hur man lägger fram det bra?

#4
Tror att det mest är att jag hört mycket varningar om att hålla sig ifrån att ta upp vissa saker med sin läkare. Men nu börjar jag inse att allt spelar roll! Det är absolut inte fel att bli "stämplad" som psykpatient om det tas på rätt sätt, som din läkare gör. Men vissa läkare och andra inom vården missbrukar vetskapen om den psykiska obalansen för att neka och vägra en vård. Tex att man bara inbillar sig och att allt löser sig med psykofarmaka.
Kommer börja tala om saker om framtiden som jag är rädd för att inte kunna göra/klara av pga skadorna. Då kanske läkaren ser mer en helthetsbild av hur pass dålig livskvaliten är/riskerar att bli om man inte gör något åt detta. Hoppas att min läkare tar det som dinGlad
Jag har även en psykdiagnos på pappret, den är dock inget min läkare vet om. Men den är högst relevant i hans bedömning av hur jag mår med mina skador. Att det inte bara är smärta utan orsakar psykisk obalans med. 


Imorgon ska jag äntligen få lufta höstens och vinterns kaos, fick äntligen orken tillbaka att gå till min samtalskontakt igen. Kolla hur jag skall hantera saker som all ovisshet. Hantera hur jag skall hitta orken när varenda cell skriker nej, utan att bränna ut sig.

Anmäl
2014-03-02 20:51 #6 av: Anterrabae

Sen ger ju den psykiska biten nyanser på livskvalitén, som även vi kroniker har rätt att kräva att få så bra som
Möjligt.

//Ida

Sajtvärd för Kost , Hypermobilitet Och Synskadade

Anmäl
2014-03-02 20:57 #7 av: [Lilja3]

#6 Det är intressant vad man ser på saker annorlunda, bara man skriver ut sina funderingar. Livskvalité, det är allt något jag glömt av och omedvetet förträngt att kräva min rätt att få tillbaka!
Jag saknar att kunna leva mitt liv. Inte bara överleva en dag till och utstå ett arbetspass mer.

Anmäl
2014-03-02 20:59 #8 av: Anterrabae

7) samma här, blev påmind om den aspekten ganska nyss.

//Ida

Sajtvärd för Kost , Hypermobilitet Och Synskadade

Anmäl
2014-03-03 17:13 #9 av: [Lilja3]

Idag har ett tungt moln släppt från mina axlar, har fått reda ut hur jag ska orka med framöver.
Kommer ta ett skrämmande steg, något jag förstått att jag behövt göra för länge sedan. Jag orkar inte att kämpa ensam längre.
Mentalt är jag inte starkare, men jag är bättre förberedd för utmaningar och redo att hantera de känslor som uppstår dagligen.

Kommer inte ta upp mitt psykiska mående med min läkare, inte nu i alla fall. Har ändå ingen kontakt med honom fram tills att jag fått mina skador utredda och åtgärdade. Han kan inget göra nu.

Nu får gärna solen bryta igenom på riktigt och värma både knopp och leder. Skulle jag kunna och orka, skulle jag ta semester till något varmt land. I helgen ska allt handla om mig, tänker inte boka upp mig utan bara göra vad som gör mig lycklig!

Anmäl
2014-03-08 19:07 #10 av: [MyCassie]

Nämnde det för en läkare som skicka mig raka vägen till psyk som i sin tur stämpla mig med en neurologisk sjukdom jag inte ens har (psyk är anmälda till patientnämnden och deras egna verksamhetschef). 

Iom det har jag valt att låtsas som om psyket mår fin fint nu när jag har ny läkare.

Anmäl
2014-04-08 17:56 #11 av: emawid

Det som tidigare skrevs om livskvalitet är verkligen någonting som alla bör värdera. En persons hälsa är inte bara vad som syns och inte syns utåt. Det är vad man själv upplever som god hälsa. Någon bryter ett ben men tycker ändå att han/hon har hälsan i behåll medan för en annan med liknande fysiska skada kan det motsatta upplevas. Det viktiga är att man är ärlig mot sig själv och om man känner ett behov av stöd eller hjälp så har man all rätt i världen att kunna söka denna.

Det är värsta är ju då man inte tas på allvar av vården. Jag har själv sökt för att jag inte mått bra psykiskt sett under en period. Läkaren jag träffade tog mig på allvar och frågade vad jag ville. Jag var tydlig med att det inte på något vis var piller jag var ute efter utan någon som faktiskt kunde hjälpa mig med mina tankar. Så jag blev remitterad till en psykolog för samtal (som jag i och för sig aldrig tog mig modet att gå till). Men vad jag menar är att det är av första vikt att faktiskt få tag i en läkare som man känner att lyssnar på en. Alla har rätt till individuellt anpassad vård. Det jobbiga är att man ibland måste använda sig av armbågarna för att ta sig fram till rätt person som kan hjälpa.

Det låter som att du kommit fram till vad som är lösningen för dig, vilket är jättebra.

Jag kunde bara inte låta bli att skriva några rader, jag vet hur det känns att inte bli tagen på allvar av vården. Men samtidigt så vill jag uppmuntra att faktisk våga söka sig till den utan att oroa sig för "stämplarna" (som jag känner till alltför väl). Ge er inte förrän ni fått den hjälp ni har rätt till!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.