Annons:
Etikettallmänt-prat
Läst 2863 ggr
Chestnut
2013-11-26 23:01

Negativa besked när det gäller kroppen

Hur handskas ni med dem? När läkaren säger "sorry, det här funkar inte längre, det har blivit så och så mycket värre…"

Min bästa strategi är ut till hästarna och mysa, rida och mysa lite till. Liksom bara fokusera på det bästa som finns i min värld och som EDS aldrig kommer att få slita ifrån mig igen.

Med vänliga hälsningar
Chess

Annons:
[Tassy]
2013-11-27 11:46
#1

Nu är ju jag i en helt annan situation, men när läkarna dömde bort mig var min enda tanke "no way, dom har fel!". Och så blev det. Upp till bevis! Läkarna menade på att jag skulle vara rullstolsbunden permanent vid 20 års ålder. Idag är jag 25+ och tränar tyngdlyftning och mår bättre än nånsin i min EDS!

Min kropp glappar inte så hemskt längre, jag har i princip slutat att luxera/subluxera och värken är av en helt annan mer hanterbar karaktär. Jag är pigg och aktiv och jag har ett liv. För något år sen hade jag den där rullstolen och allting kändes becksvart.

Ge helt enkelt aldrig upp. Vad har du att förlora på att vara envis? Kan det bli värre? väg för och nackdelar och kämpa vidare i de spår som känns rätt för dig. Håll hårt i dina hästar och dina glädjemoment som får dig att orka vidare här i livet.

Vissa drömmar får man kanske ge upp, men sluta aldrig att drömma! Det kommer nya alternativ som kanske passar bättre.

DesK
2013-11-27 17:29
#2

Jag säger som Tassy, ge aldrig upp! När jag var 10 år förlorade jag balanssinnet helt och fick lära mig att gå en andra gång i livet. Sen dess har jag varit lite ostadig och vinglig, men jag har klarat mig rätt bra 🙂

För en tid sedan träffade jag en tränare på ett gym, som gjorde ett träningsschema åt mig, med fokus på balans och styrka och bara efter några veckors försiktig träning märker jag förbättring av balansen 🙂 Kan tillägga att jag i alla år har fått höra från experterna = läkarna att det är bara för mig att leva med kass balans och allmän ostadighet

En grej, skriv ihop! Särskrivningar skadar allvarligt din hälsa, missbruka inte mellanslagstangenten.

Chestnut
2013-11-27 20:42
#3

Med risk för att låta bitter men visst - många gånger har läkare en lite väl pessimistisk syn på det hela (jag med mina knän och ridning är ett stort bevis på det) men ibland är det ju bara torra fakta. Typ "det här har vi sett på blodproverna/röntgen/undersökningen och det och det är inte bra och det kan förvärras om vi inte gör så och så/det kommer att bli värre oavsett då det är progressivt". Alltså lite utanför sådant man aktivt kan "träna upp" på olika sätt. 

Hur hanterar man det beskedet?

Med vänliga hälsningar
Chess

DesK
2013-11-28 07:48
#4

Du låter inte bitter, Chess! Tyvärr är det så att vissa saker måste vi leva med, det är alltid tråkigt med sådana besked, de flesta tar sig fram även med olika sjukdomar /funktionshinder. Med mitt inlägg ovan ville jag mest ge en positiv bild av något som egentligen är negativt. Jag har ju levt med de problemen i 45 år och först nu träffat på någon som har talat om för mig att det går att träna bort mycket av just mina problem. Jag undrar faktiskt varför ingen har talat om detta för mig tidigare?!

En grej, skriv ihop! Särskrivningar skadar allvarligt din hälsa, missbruka inte mellanslagstangenten.

[Tassy]
2013-11-28 09:34
#5

Det var därför jag inledde med "nu är jag i en helt annan situation"… Jag vet att det är som det är, men jag ville inte skita i att svara för det… Förlåt om mitt svar var stötande på något vis.

Anterrabae
2013-11-29 01:37
#6

Nu är det så att jag stått på tröskeln till blindhet många gånget. Varje gång har alla undersökningar visat på sk hårda fakta varåt det barkar. Men jag är inte blind än, ganska långt ifrån faktiskt, kvalar inte in hos srf längre. ENBART tack vare envishet.. Jag har opererat bort en del, gått på massa läskiga mediciner som inte hjälpt (undantaget kortison, som är läskigt och har funkat) men tack vare att jag valde att titta bortom beskeden så tog jag tag i det själv… Det är bara jag som kan ta ansvar för mig.. Även om läkare etc säger att de gör det eller oftare låter påskina det utan att lova, så kan de inte det. Mina år i vårdkarusellen har lärt mig det. Jag skulle med största sannolikhet varit död, eller nära på om jag fortsatt lita på gissningarna. Det kanske låter hårt.. Och jag menar inget illa.. Men bara för att något presenteras som slutgiltigt så behöver det inte vara det. Jag kan inte träna bort mina ögonproböem, men jag hade inte tänkt att bli blind heller, även om min doktor säger att det troligen kommet bli så. Hon förstår inte att jag ser så bra som jag gör. Det borde inte gå. Ibland bryter jag ihop.. Har ångest och sen blir jag förbannad. Efter det brukar jag få ett behov av att bevisa att de har fel, och jag har rätt. 😘

//Ida

Sajtvärd för Kost , Hypermobilitet Och Synskadade

Annons:
[MyCassie]
2013-12-20 13:41
#7

Min tröst är mina djur och mina barn. När jag fick hypermobilitet konstaterat några år sen (glad att jag just hitta denna sajt) sa läkare och sjukgymnast "tyvärr du kan inte syssla med draghundsporten någonsin mer och du får heller inte gå på vandringar eller utsättas för tungt arbete", jag bröt ihop då det är mitt liv, mitt intresse, mitt jobb, mitt allt i princip. Jag sa åt dem att jag inte tänker tillåta detta ta mitt liv ifrån mig och mycket riktigt, efter träning mm sysslar jag än idag med draghundsporten men allt annat ligger på is då läkare anser att jag inte är redo för det än.

[Lilja3]
2013-12-20 13:55
#8

Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra om läkaren sa så att det inte finns NÅTT att göra.

Har fått höra det flera gånger och ja nu går det inte mer, alltså vården har rätt. Jag kan inte jobba inom min bransch egentligen. Inte det jobb jag har nu. Det har tagit tid att omvärdera livet och komma på en lösning.

Jag får snällt lyssna på kroppen och göra något nytt av det. Då menar jag inte att gå runt, le och var glad och alltid hoppas att det nog KAn bli bättre trots vad alla säger.
Faktan är att här och just nu finns inget att göra. Man behöver inte stressa med att komma vidare, det ligger i människans natur ändå att komma vidare.
Jag fortsätter livet som vanligt och rätt vad det är, när tankarna malt på, vet jag vad jag skall göra härnäst. Sedan om det leder till att jag faktiskt blir bättre är bara en bonus!

Anterrabae
2013-12-24 11:37
#9

Till mig sa läkaren att jag och min familj mår bättre av att jag inte har en diagnos, eftersom om jag fick en skulle de inte kunna bota mig inalla fall… Och skillnaden för mig är?? Vilken? 😝 Jag har fått besked om att jg skulle bara blind,död och allt möjligt. Men någonstans så har jag en känsla av att jagvdikterar mina villkor.. Och bestämmer jag mig för att detta inte ska få ta mitt liv ifrån mig så ska det inte ta det.. Men givetvis har jag också perioder då jag är less på ALLT!

//Ida

Sajtvärd för Kost , Hypermobilitet Och Synskadade

Upp till toppen
Annons: