Detta har jag haft stora problem med. Fick kommentar på facebook en gång "är du aldrig frisk inte ens en endaste dag" flera gillade denna kommentaren och jag blev otroligt sårad. Talade då om för personen som kommenterat att det var mycket olämpligt då jag faktiskt har problem med lederna och detta är ett kroniskt tillstånd. Han bad om ursäkt men skadan var ju skedd. Hade innan lagt ut förklaring för mina närmaste och mailat och berättad varför jag var sjukskriven med mera men fick knappt någon respons. Folk lever så uppe i sitt egna att dom inte kan ta ställning till en sådan grej. Det skall vara lätt antingen tycka synd om eller beundra. 

Numera vågar jag inte berätta hur jag mår då folk inte bryr sig och bara är allmänt dryga. Tråkigt då jag blir ifrågasatt när jag är social och folk då plötsligt märker att "ojdå" är hon dålig, mår hon dåligt, har hon ont HELA tiden?!

Sorgligt då jag inte vill behöva förklara mig på fester/sammankomster utan bara vill ha roligt, men berättar jag till vardags är det oviktigt.

Jag vill bli sedd som den jag är inte som den folk vill tro att jag är. Var förr sedd som den man vänder sig till för problem. Typ kompisarnas psykolog. Men nu orkar jag inte uppehålla fasaden.

Hatar allt vad facebook heter egentligen folk bryr sig knappt om varann trots att man bara är ett klick bort.

Vad hatisk jag lät nähmen iaf, jag undviker att berätta då ändå folk inte bryr sig.

Beror väl på, visst kan jag beklaga mig öppet men det händer sällan. För det första tycker jag det är trist med folk som gnäller stup i kvarten och så finns det ju roligare saker man kan fokusera på!

Skrev tex att jag var död efter att jag rivit tapet inför renoveringen, inte det smartaste jag kommit på ^^
Men de som känner mig vet att det faktiskt inte är det mest intelligenta jag kan göra och kan se humorn i det.
jag vet ju att det är dumt, men vad fasiken, än är jag inte död även om jag närmade mig det då haha

Förresten, de flesta lever inte med kronisk smärta och vet inte heller vad det innebär. Det gjorde inte jag heller förrän kroppen började knasa och har man inte ont så är det lätt att tycka men herregud vilket gnäll, det kan ju inte göra ont fortfarande.

Därför tycker jag det är viktigt att faktiskt förklara vad som knasar och varför, de som bryr sig behåller man som vänner, resten kan fara och flyga. Har fått massor av stöd från gamla vänner som jag hade innan jag blev "sjuk" som inte hade en aning om hur mitt liv funkar idag. Men då märks det verkligen vilka gulliga människor det finns!

Blandad kompott, förr var jag öppen, men precis som nämnts här i tråden så är det alltid nåt jävla oförstående as som ska klampa i klaveret så man bli ledsen. Jag är mest trött, irriterad och förbannad på allt vad sjukdom heter just nu, så jag pratar inte med någon om mitt mående just nu.

till min pojkvän klagar jag aldrig för han blir bara ledsen då och stämningen blir förstörd, han vet hur jag mår och märker när det blir för mycket.

när det handlar om kompisar så vägar jag vara en gnällspik, ingen orkar lyssna på sånt. och om jag skulle säga "ååh vad ont jag har i benet ellet nått" så brukar man få svar som "jaaa jag med för jag sprang 3km i går" jaha vad synd för dig då!!!! jag kan inte ens gå 3km.blir bara sur.

jag berättar alltid i olika situationer om hur jag mår och vad jag kan, tex: jag måste ta bussen jag kan inte gå dit för att…..

men sitta och klaga (vilket vi kan göra med all rätt inte så jag menar) gör jag inte! sånna dagar jag mår som sämst är jag ensam annars blir det ju baratråkigt för den jag är med!!

och desamma gäller med folk jag är med, har väldigt svårt för attvaramed människor som är negativa, sjuka som friska, då jag verkligen måste ta varapå min positiva energi.

och folk som ALLTID klagar på facebook (ej nära vänner) klickar jag så jag inte ser dom mer för jag hatar det !!!!haha man behöver ju inte påminna alla hela tiden om att man är sjuk, bryr sig människor så kommer dom ju ihåg det första eller andra gången man berättar..

ursäktyar alla stavfel men det är ju så J*vla varmt!!!

#3 Mitt största problem, Ingen förstår ju hur man kan ha kroniskt ont, man skall inte lägga för mycket ont på stackarna som inte förstår sig på en MEN viss ödmjukhet och medkänsla vore ju snällt ibland

#4 Mamma har frågat dagligen om mitt välmåendet och har fått klaga av mig denna gången tack och lov. Annars är det också "stänga in sig" som gäller.

#5 Du skrev mycket bättre än mig! Det var så jag hade tänkt skriva men hittade inte orden.

Sambon ville jag inte nämna först för att se om fler hade liknande som jag.
Igår tröstade han mig när jag inte kunde sova men då var jag också duktig på att förklara för honom att "nu har jag jätteont och är ledsen" men han kan verkligen inte ta att jag dagligen påpekar allt som händer med min kropp, exakt hur det känns ja gnäll. Då blir han bara ledsen och känner sig otillräklig.

Likadant med att inte kunna vara med människor som är sjuka med mera, vänner som gnäller över små skitsaker klarar jag inte av dagar jag själv kämpar med humöret.

Synd också att folk tror att bara för man har ont går det inte att umgås? Jag orkar oftast inte hitta på något när jag har ont dock hänger jag gärna på bara någon frågar

Samtidigt så har vi inte ensamrätt på att ha ont heller, alla människor har ont ibland. Blir så less på människor som har migrän tex som måste hävda sig. Säger jag att jag har ont i huvudet så ska jag vara tyst, för jag har minsann inte migrän och lider inte "på riktigt". Skiter väl fullkomligt i hur pass migränig eller inte min huvudvärk är, jag har ont i huvudet punkt slut.
Avskyr den sortens mästrande, ont är ont och smärta i individuellt och alla tolkar vi det olika.

#6 haha inte allid så lätt

#7 om det var till mig du menade?. så menadejag absolut inte att jag har ensamrätt på att ha ont!

menade mer att ofta när man ska berätta/påpeka att man har ont någonstans kommer ofta svaret : jaaa det har jag med", iställer för att lyssna. och är det något som, bakfull. träningsverk eller liknade blir jag irriterad. fel av mig för jag vet att ont är ont och osv. men jag blir det endå bitter? haha möjligtvis.

#8 Nja inte dig specifikt, men gäller nog oss alla med kronisk smärta i någon form, det är lätt att bli bitter! Fullt förståeligt oxå, men det hjälper ju inte varken en själv eller andra att vara det.
Empati går åt båda hållen, man kan inte kräva empati utan att ge empati själv.

Men att folk inte lyssnar är sjukt irriterande, om någon inte tänker lyssna på svaret så strunta i att fråga! Tycker det är hemskt oartigt faktiskt, likadant med folk som ska avbryta hela tiden.

Måste faktiskt bara berätta att jag är så förundrad över att mina nya arbetskamrater är så ofantligt förstående. Dom frågar ALLTID om jag behöver hjälp. Jag är väldigt nogrann med att fråga dom om hjälp när dom gör saker så det är ömsesidigt men just grejjen att bli tillfrågad tillbaka OCH att dom alltid frågar hur man mår.
Häromdagen vågade tom en utav dom blygaste på jobbet öppna sig och berätta en privat grej.

Känns så skönt att iaf på jobbet kunna vara sig själv. Vi tillåter varandra att ha dåliga dagar och stöttar. Kanske för jag var mycket nogrann med när jag började att INGEN skall må dåligt och att skitsnack är nolltolerans för mig.Plötsligt öppnades ett fönster för vänlighet och omtanke.

Blev sugen att ställa en följdfråga! Känner ni er ofta fängslade med era tankar då man ju inte vill vara "gnällig" inför andra?