Allmänt prat

Viljan att vara "normal"

2012-05-25 16:47 #0 av: Chestnut

När jag skriver på min privata facebook, twitter eller bara småpratar med någon bekant på stan berättar jag sällan om hur jag mår. Liksom tar upp saker som händer men inte berättar öppet hur JAG mår. Oftast iaf, nät jag legat inlagd på sjukhus med infektioner och folk i skolan mm börjar undra skriver jag mera men i vardagen undviker jag att skriva rätt ut hur kroppen mår.

Jag berättar i princip bara för närmsta familjen, nära vänner, på bloggen och på diverse forum avsedda för folk som är sjuka hur jag mår. Samtidigt finns det dem på facebook och dyl som varje dag mer eller mindre skriver om "nu hoppade knäet ur led" eller "jag är SÅÅÅÅ trött och har SÅÅÅÅ ont idag". Jag kan skriva det någon enstaka gång men inte varje dag.

Hur gör ni? Är detta något ni resonerat med er själva kring? Fått kommentarer från bekanta?

Med vänliga hälsningar
Chess

Anmäl
2012-05-25 16:59 #1 av: [Aquelegia]

Detta har jag haft stora problem med. Fick kommentar på facebook en gång "är du aldrig frisk inte ens en endaste dag" flera gillade denna kommentaren och jag blev otroligt sårad. Talade då om för personen som kommenterat att det var mycket olämpligt då jag faktiskt har problem med lederna och detta är ett kroniskt tillstånd. Han bad om ursäkt men skadan var ju skedd. Hade innan lagt ut förklaring för mina närmaste och mailat och berättad varför jag var sjukskriven med mera men fick knappt någon respons. Folk lever så uppe i sitt egna att dom inte kan ta ställning till en sådan grej. Det skall vara lätt antingen tycka synd om eller beundra. 

Numera vågar jag inte berätta hur jag mår då folk inte bryr sig och bara är allmänt dryga. Tråkigt då jag blir ifrågasatt när jag är social och folk då plötsligt märker att "ojdå" är hon dålig, mår hon dåligt, har hon ont HELA tiden?!

Sorgligt då jag inte vill behöva förklara mig på fester/sammankomster utan bara vill ha roligt, men berättar jag till vardags är det oviktigt.

Jag vill bli sedd som den jag är inte som den folk vill tro att jag är. Var förr sedd som den man vänder sig till för problem. Typ kompisarnas psykolog. Men nu orkar jag inte uppehålla fasaden.

Hatar allt vad facebook heter egentligen folk bryr sig knappt om varann trots att man bara är ett klick bort.

Vad hatisk jag lät nähmen iaf, jag undviker att berätta då ändå folk inte bryr sig.

Anmäl
2012-05-25 17:01 #2 av: hus-musen

Beror väl på, visst kan jag beklaga mig öppet men det händer sällan. För det första tycker jag det är trist med folk som gnäller stup i kvarten och så finns det ju roligare saker man kan fokusera på!Glad

Skrev tex att jag var död efter att jag rivit tapet inför renoveringen, inte det smartaste jag kommit på ^^
Men de som känner mig vet att det faktiskt inte är det mest intelligenta jag kan göra och kan se humorn i det.
jag vet ju att det är dumt, men vad fasiken, än är jag inte död även om jag närmade mig det då hahaCool

Anmäl
2012-05-25 17:05 #3 av: hus-musen

Förresten, de flesta lever inte med kronisk smärta och vet inte heller vad det innebär. Det gjorde inte jag heller förrän kroppen började knasa och har man inte ont så är det lätt att tycka men herregud vilket gnäll, det kan ju inte göra ont fortfarande.

Därför tycker jag det är viktigt att faktiskt förklara vad som knasar och varför, de som bryr sig behåller man som vänner, resten kan fara och flyga. Har fått massor av stöd från gamla vänner som jag hade innan jag blev "sjuk" som inte hade en aning om hur mitt liv funkar idag. Men då märks det verkligen vilka gulliga människor det finns!

Anmäl
2012-05-25 17:10 #4 av: [Tassy]

Blandad kompott, förr var jag öppen, men precis som nämnts här i tråden så är det alltid nåt jävla oförstående as som ska klampa i klaveret så man bli ledsen. Jag är mest trött, irriterad och förbannad på allt vad sjukdom heter just nu, så jag pratar inte med någon om mitt mående just nu.


Anmäl
2012-05-25 18:34 #5 av: kkarinn

 

till min pojkvän klagar jag aldrig för han blir bara ledsen då och stämningen blir förstörd, han vet hur jag mår och märker när det blir för mycket.

när det handlar om kompisar så vägar jag vara en gnällspik, ingen orkar lyssna på sånt. och om jag skulle säga "ååh vad ont jag har i benet ellet nått" så brukar man få svar som "jaaa jag med för jag sprang 3km i går" jaha vad synd för dig då!!!! jag kan inte ens gå 3km.blir bara sur.

 

jag berättar alltid i olika situationer om hur jag mår och vad jag kan, tex: jag måste ta bussen jag kan inte gå dit för att.....

men sitta och klaga (vilket vi kan göra med all rätt inte så jag menar) gör jag inte! sånna dagar jag mår som sämst är jag ensam annars blir det ju baratråkigt för den jag är med!!

och desamma gäller med folk jag är med, har väldigt svårt för attvaramed människor som är negativa, sjuka som friska, då jag verkligen måste ta varapå min positiva energi.

 

och folk som ALLTID klagar på facebook (ej nära vänner) klickar jag så jag inte ser dom mer för jag hatar det !!!!hahaGlad man behöver ju inte påminna alla hela tiden om att man är sjuk, bryr sig människor så kommer dom ju ihåg det första eller andra gången man berättar..

ursäktyar alla stavfel men det är ju så J*vla varmt!!!Glad

 

 

Anmäl
2012-05-25 18:53 #6 av: [Aquelegia]

#3 Mitt största problem, Ingen förstår ju hur man kan ha kroniskt ont, man skall inte lägga för mycket ont på stackarna som inte förstår sig på en MEN viss ödmjukhet och medkänsla vore ju snällt iblandCool

#4 Mamma har frågat dagligen om mitt välmåendet och har fått klaga av mig denna gången tack och lov. Annars är det också "stänga in sig" som gäller.

 

#5 Du skrev mycket bättre än mig! Det var så jag hade tänkt skriva men hittade inte orden.

Sambon ville jag inte nämna först för att se om fler hade liknande som jag.
Igår tröstade han mig när jag inte kunde sova men då var jag också duktig på att förklara för honom att "nu har jag jätteont och är ledsen" men han kan verkligen inte ta att jag dagligen påpekar allt som händer med min kropp, exakt hur det känns ja gnäll. Då blir han bara ledsen och känner sig otillräklig.

Likadant med att inte kunna vara med människor som är sjuka med mera, vänner som gnäller över små skitsaker klarar jag inte av dagar jag själv kämpar med humöret.

 

Synd också att folk tror att bara för man har ont går det inte att umgås? Jag orkar oftast inte hitta på något när jag har ont dock hänger jag gärna på bara någon frågar Glad

Anmäl
2012-05-25 19:11 #7 av: hus-musen

Samtidigt så har vi inte ensamrätt på att ha ont heller, alla människor har ont ibland. Blir så less på människor som har migrän tex som måste hävda sig. Säger jag att jag har ont i huvudet så ska jag vara tyst, för jag har minsann inte migrän och lider inte "på riktigt". Skiter väl fullkomligt i hur pass migränig eller inte min huvudvärk är, jag har ont i huvudet punkt slut.
Avskyr den sortens mästrande, ont är ont och smärta i individuellt och alla tolkar vi det olika.

Anmäl
2012-05-25 19:59 #8 av: kkarinn

#6 haha inte allid så lätt Skrattande

 

#7 om det var till mig du menade?. så menadejag absolut inte att jag har ensamrätt på att ha ont!

menade mer att ofta när man ska berätta/påpeka att man har ont någonstans kommer ofta svaret : jaaa det har jag med", iställer för att lyssna. och är det något som, bakfull. träningsverk eller liknade blir jag irriterad. fel av mig för jag vet att ont är ont och osv. men jag blir det endå Obestämd bitter? haha möjligtvis.

Anmäl
2012-05-25 22:19 #9 av: hus-musen

#8 Nja inte dig specifikt, men gäller nog oss alla med kronisk smärta i någon form, det är lätt att bli bitter! Fullt förståeligt oxå, men det hjälper ju inte varken en själv eller andra att vara det.
Empati går åt båda hållen, man kan inte kräva empati utan att ge empati själv.

Men att folk inte lyssnar är sjukt irriterande, om någon inte tänker lyssna på svaret så strunta i att fråga! Tycker det är hemskt oartigt faktiskt, likadant med folk som ska avbryta hela tiden.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.