I början blev det ju också så att man gärna undvek saker för att inte råka luxa/subluxa nåt, numera är det mer "äsh, det hör till min sjukdom. Skit i det, det är redan kaputt, man lever bara en gång" 

Jo härdad har man blivit 
Det är ju redan trasigt, och det har hänt mer än en gång så vad fasiken, det är ju bara att fortsätta!

Alltid lika kul att se andras chockade miner när man gör något, eller frasen : men gör det inte ont? Jo det känns, men det är så det är liksom :)

njaaa jag skulle säga tvärtom,

varje gång något hoppar fel gör det ondare än förre gången, handlar väl kanke om att "senorna eller nått" slits ut för varje gång mer och mer?.

Vet faktiskt inte, men ju mer det glappar, desto mindre ont. Lillfingret som hoppar ut gjorde äckligt ont första gångerna, nu så gör det inte lika ont. Fast får ju inte panik heller nu som förut när det händer.
Förutom höfterna, där gör det allid ont och blir ondare.

Att höften subluxerar eller att jag ibland får stå stilla mitt på gatan för att något har låst sig, ja det är verkligen det där med "ojsan där kom det visst" istället för "vad i bövelen händer med mig"

Brukar faktiskt skratta när jag får urvridningar i konstiga positioner som arbetskolegor/familj eller vänner får hjälpa mig ur XD Istället för hahaha blir det Ahaha som i Aj och haha Då blir inte folk lika förskräckta.

Höften när den vrids ur eller fastnar i ett konstigt läge usch det hatar jag dock. Gick häromdagen med matkassar och PANG så hade båda höfterna subluxerat. Gnydde hela vägen hem. Då var tårarna faktiskt nära men det var inga andra gående så jag kunde gnälla högt "ajajajajajajajAjojojajajajajbuhu ajajajaåhhhhhaj" ^^ Fnissade lite emellan för det lät så roligt.

Handleder med mera är mer obehagligt än ont så det är inget "farligt"

Fick väl lite halvpanik när jag först insåg hur lösa mina leder är och när det började låsa sig eller braka till i lederna. Nu hör det till vardagen. Får smälla min högra handled rätt flera gånger per dag för att det känns som om den inte är riktigt rätt. En knyck senare (som ofta låter som ett pistolskott) så känns det rätt igen men ljudet kan få folk att hoppa högt. Det samma om jag måste knäcka en låst fotled rätt igen. PANG säger det bara. Bara väntar på att nåt luxerar helt… Mitt högra knä subluxade nog bakåt i Lördags, benet bara vek sig bakåt och det gör fortfarande ont i knät

När det gäller mycket har jag blivit väldigt härdad. Framför allt ledskador kanske… Peta en knäskål rätt är nemas problemas numera.

Sen gör jag mycket "urologjobb" själv hemma också, med spolningar, akuta/temporära byten etc. I början blev jag smått hysterisk när det var blodigt i slangen, nu reagerar jag först när det är i princip rent blod som kommer. Jag vet ju att det oftast går över av sig självt och att åka till akuten inte ger något.

Samma sak med blod i avföringen, har slutat att bry mig även om jag vet att det inte är det sundaste…

På sätt och vis lite farligt eftersom det innebär att man kan missa allvarliga symptom men samtidigt; jag skulle bokstavligen bo på sjukhuset annars så som det är nu. Nu är jag bara på sjukan några dagar i veckan..

För min del så har jag nog också blivit ganska härdad med tiden.

Men det är som #7 säger. Man ignorerar många symptom som man kanske inte skulle ignorera för att man är "van".

Tex kan jag totalt ignorera att jag har benhinneinflammation bara för att jag har haft det så många gånger. Fast man kanske inte ska vara ute och gå utan man ska vila.

Leder som poppar hela tiden som man bara lägger tillbaka, vem vet egnetligen om man ska göra det eller ej eller hur mycket man sliter på leder och ligament och muskler och allt annat när man gör det hela tiden. Men eftersom man annars skulle "bo" på sjukhuset om man inte gör det själv så kanske man hellre ska göra så.