![[Tassy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Att träna trots värk, går det?
Jo, självklart. Det gäller bara att hitta rätt träningsmetod för den värkdrabbade. Dock finns det några saker man bör tänka på för att inte riskera att förvärra sitt tillstånd. Detta är en liten fortsättningsartikel till "träna eller inte träna?" där vi konstaterade att alla kan träna i någon grad.
Först och främst gäller det att konsultera en läkare och få en korrekt diagnos. Sedan kan man behöva kontakta sjukgymnast för vidare info och vägledning.
Vissa diagnoser, oftast reumatiska sjukdomar och direkta skador, kräver specialträning (rehabilitering) och där är det viktigt att ha en instruktör med sig i början så att allt blir rätt. Vissa besvär ska man ignorera och träna på allt man kan, medan andra måste man gå väldigt försiktigt fram med, med låga vikter/lätta övningar och många repetitioner. Det är också viktigt att ha rätt hållning och koll på ergonomin, så att man spänner rätt muskelgrupper och inte tränar fel.
Här på sajten där vi mestadels är överrörliga och kanske har sköra muskler, skador och benägenhet att få inflammationer gäller mjuk träning med lätta vikter, lugnt tempo och tålamod. Vi måste alltid undvika ytterlägen för att undvika skador.
Konditionsträning kan vi köra som vem som helst, men har man t.ex. instabila fötter eller höfter så är det inte så smart att löpträna, mitt tips där är crosstrainer som är mycket ergonomisk. Har man känslig överkropp så använd inte armarna.
Simning är ett annat alternativ, men det gäller att se upp med översträckning, och en del får problem med nacken. Lyssna på kroppen, känns allt bra så har du en suverän allroundträning där. Även rehabbad kan vara bra, då har man ofta en flytväst som underlättar avslappning i svåra muskelgrupper medan du tränar i ditt tempo och inte behöver tänka på att hålla dig uppe också. Vattnet i rehabbaden brukar dessutom vara extra varmt.
Promenader är en väldigt bra grundvana som i princip alla klarar av, utom dom som är allra sjukast. En liten sväng på 20 minuter om dagen är ett bra mål att börja med. Sen om du går runt huset ett varv eller går flera kvarter är inte relevant. Du ska ut och röra på dig, punkt. Det är mycket få personer som inte klarar av detta, och att skylla på värk håller inte. Det krävs reella skador eller rena fysiska hinder för att det ska vara en giltig ursäkt. Ett exempel är att vara rullstolsbunden och behöva hjälp att ta sig ur hemmet, och den hjälpen inte finns tillgänglig alla gånger.
Tack för lånet av bilden, LisaF! 🌺
Tack för en bra artikel!
Instämmer till fullo, alla kan ut och gå om det inte föreligger något alldeles särskilt och oftast då kan man hitta andra sätt till att röra på kroppen. Rörelse är viktigt för alla, men extra viktigt för dem med överrörlighet. Ibland när man fastnat i "jag kan inte"-träsket kan det vara bra att stanna upp i tankegången och fundera. "Skulle min axel/nacke/rygg/höft etc göra ondare ifall jag i sakta mak gick ett varv runt huset och bara insöp vårluften?" förmodligen inte.
Själv kom jag genast att tänka på när jag för några år sedan efter en knäoperation tog mina kryckor och hoppade/markeringsgå i 5,5 km 2-3 gånger i veckan bara för att få motion. Och det var på vintern på en väg som sällan blev ordentligt plogad 👍 Den rundan tog sin lilla tid och jag var helt slut efteråt men det var så skönt! I dagsläget skulle jag få skador på handleder osv om jag gjorde samma sak men då var jag bättre tränad och mindre skadad så kroppen höll.
Med vänliga hälsningar
Chess
Varsågod👍
Blev nyfiken på din artikel, så va tvungen o läsa! Inspirerande, och verkligen intressant att läsa hur träning kan innebära vissa hinder problem på grund av överrörlighet. Mycket intressant att läsa för en som inte är insatt! 🙂
Din pepp-tråd på Träning är ju ett exempel på hur jobbigt det kan vara att lida av hypermobilitet. Men jag kan inte sluta beundra dig hur stark och helt enkelt awesome du är! Och alla andra så klart som är i samma sits!
/ Lisa
Medarbetare på Träning iFokus
Tack! 🙂
Tack för en bra artikel och jag längtar till jag kommer dit hän! Är just nu ganska långt ifrån.. Men det går framåt! Vill bara poängtera att med en utmattning, och/eller trötta binjurar så kan det vara direkt farligt att träna eftersom man kan kollapsa. Man måste känna efter noga vad man klarar. Utmaningen kan ligga så lågt som att komma ut och sätta sig på en parkbänk, eller på altanen.. Då går gränsen där. Me ute är bra ;) man måste ha med sig sina hormoner! (Är själv i det läget just nu)
//Ida
Sajtvärd för Kost , Hypermobilitet Och Synskadade
#4 Jo självklart, denna artikel är generell och har man andra tunga diagnoser så gäller såklart annat. Jag har skrivit om generell smärta från våra hypermobila sjukdomar, oftast rätt och slätt muskelvärk av fibrotyp. 🙂
Det svåra med att träna för min del är just värken som kommer som ett brev på posten. Jag vet att det blir bättre.men mentalt är det tufft att varje år försöka ta sig ur efter vinterns svacka. Att sedan ha en skada som hindrar en från att träna på det sättet som kroppen egentligen skulle behöva skulle kunna få mig att balla ur vilken sekund som helst. SÅ frustrerad!
Tips på hur man skall orka med att rulla tummarna i väntan på att nerverna lugnat ner sig?
#5 jo jag vet :) och mitt inlägg var mest en generell påminnelse att vara extra försiktig om man har en utmattning som är påträngande tex. Eftersom man ofta just vid utbrändhet får rådet att träna för att komma på fötter igen.. Och utbrändhet/utmattning är ku inget ovanligt hos eds/HMS-are. Man måste då se till att man vet att binjurarna inte riktigt vill alla gånger.
//Ida
Sajtvärd för Kost , Hypermobilitet Och Synskadade
Har i hela mitt liv tränat,men har alltid känt att jag inte varit som andra.Alltid tagit längre tid för mig.Att man inte har uthålligheten som en vanlig frisk med människa.Men sen jag fick min eds diagnos så förstår man allt.Alla svar kom på plats.Har med alltid fått lätt muskler plus aldrig haft underhuds fett.Men jag har aldrig tappat mina muskler för jag har eds.Skillnaden är att i dag får jag träna försiktigt så jag inte skadar mina leder plus tränar i otroser jätte viktigt.Plus att när eds är som hemskast funkar det absolut inte att träna.Då blir det promenader.Med min lilla hund :)
#8 Wow, vad inspirerad jag blev nu! Härligt! 👍
Tack 🙂
Tack för bra artikel!
och skönt att höra att det inte är jag som är "hypokondrisk" när jag inte tycker om löpträning…det känns bara inte bra. Trampar ofta snett och axlarna känns som om de skulle hoppa ur.
Har lite mer att argumentera med mot alla dessa förstå-sig-påare som säger att man bara behöver komma igång så kan alla löpa…
Crosstrainer here I come…!
#11 Alla kan definitivt inte löpa. 🙂 Jag är alldeles för sladdrig i fötter och leder generellt för att ha något att kalla löpteknik. Crosstrainer tog mig väldigt långt, och senare maskiner och nu tränar jag tyngdlyftning.
Tyngdlyftningen är fantastisk för kroppen, men det är supersvårt att hålla ihop kroppen i exakt rätt lägen! Jag vet inte om det är genialiskt eller ren och skär idioti, men jag gissar på lite av bägge. Det är väldigt mycket i potten på denna satsning. Det kan bli skitbra, men går det fel så går det FEL… 🤐
Sen har tyngdlyftningen en annan baksida också om man har lätt att få blåmärken 🤪 jag har inte gjort illa benen/slagit i dem på något vis! Jag har bara låtit en skivstång vila mot benen medan jag lyfter. Aja, shit happens? 😂
Enda träningsredskap som hjälpt för mig är Crosstrainer. Springa, cyckla, gå mm gör så förbannat ont att jag hamnar på marken och skriker samt gråter av smärta. Tyvärr gick min crosstrainer sönder ett tag sen men får nog spara till att skaffa en ny.